Min läkare på Hansa Hälsan diskuterade med sina kollegor och de kom fram till att det är psykiatriska kliniken som kan hjälpa mig med mitt beteende. Förståeligt då det sitter i huvudet och det är tanken och beteendet som behöver arbetas med. Doktorn skriver remiss till psykiatriska kliniken.
Efter lång väntan så kommer det en kallelse och det är med skräck som jag åker dit. Kan egentligen inte förklara varför men jag är på något sätt övertygad om att de kommer att hitta någon psykisk störning. Och andra sidan kanske ätstörning är just det.
Skitnervös och rädd sätter jag mig i bilen och kör in. Enligt vägbeskrivningen i kallelsen så verkar det skapligt lätt att hitta. Vilket det dock inte är. För den är inte uppdaterade efter att de flyttat runt på området. Tillslut hittar jag. Precis vad som behövs när jag är nervös. Tur att jag är ute i god tid som vanligt.
Sitter i väntrummet och upplever att alla stirrar på mig och ställer sin egen diagnos. Jag vet att det inte är så, de registrerar väl troligen bara att det sitter någon där. Men när jag är i en situation som jag inte är bekväm i så är det precis så jag upplever den.
Psykologen ropar upp mitt namn och det är dags..... bland de första psykologen säger är att jag inte skall förvänta mig någon hjälp av dem. Vi pratar vidare om min relation till mat och träning. Psykologen påpekar så många gånger att jag är betydligt friskare än många andra som söker hjälp. Till slut ville jag bara skrika "Det skiter jag i, jag vill ha hjälp NU" jag förstår faktiskt inte varför jag inte skulle få hjälp, det är väl bättre att hjälpa mig INNAN jag kommer längre ner och får svårare att ta mig upp. Men nej så är det bevisligen inte.
Psykologen tycker att mitt förhållande till mat beror på min uppväxt och att pappa dog när jag var 15 år. Det är mycket möjligt att det kommer därifrån det vet inte jag men hjälp mig då att hantera det. Eller förklara hur jag skall göra för att komma vidare. Vi pratar vidare om hur mycket jag äter eftersom det står i remissen att det handlar om hetsätning. Jag förklarar hur en attack kan se ut och känslan av att förlora kontrollen och hur jag mår efter en sådan attack. Jag kommer att försöka sätta ord på det i ett annat inlägg. Psykologen tittar bara på mig och säger att så mycket som jag tränar så är det klart att jag behöver äta. Hon har inte fattat ett skit!! Återigen påpekar hon att jag är betydligt friskare än alla andra som finns inskrivna. Sedan gör hon klart för mig att i vanliga fall så är det vårdcentralerna som tar hand om en sådan lindrig (med betoning på lindrig) ätstörning, men det var ju klart jag gick ju hos en privat vårdcentral och de kunde väl inte det.
Psykologen avslutar mötet med att säga att hon skall försöka övertyga någon i sin personal att ta sig an mig men jag skulle inte räkna med det. Hon var tydligen någon form av teamledare och då kan jag bara känna att om hon bestämmer att jag skall få hjälp så är det bara för personalen att utföra det men så var det inte. Personalen skulle övertygas om att jag behövde hjälp och så många gånger som hon sagt att jag inte var tillräckligt sjuk så var hoppet under marknivå.
Jag var så besviken när jag gick därifrån så jag satt i bilen och grät innan jag kunde köra hem. Varför hade jag utsatt mig för det här när jag nu inte kom att få mer hjälp?? det undrar jag fortfarande! Psykiatrin behöver vård för den är helt sjuk!
Efter lång lång tid så ringer jag tillbaka till Hansa Hälsa och förklarar att jag inte kommer att få hjälp av psykiatrin. Då föreslår doktorn att vi provar kognitiv beteende terapi (KBT) och ser om det fungerar, gör det inte det så får hon skicka remiss på fastlandet för jag kan inte fortsätta på detta sätt.
Cirka 8 månader efter mötet med psykologen kommer det en kallelse att de kunde ta emot mig. Jag hade redan då börjat med KBT och bestämt mig för att ge det en chans, kan ju inte veta om det fungerar fören det är prövat. Ringer upp psykiatrin och meddelar att det måste blivit något fel eftersom det gått 8 månader. Informerar dem också om att jag sökt hjälp på annat håll.
