När vi åker hem kommer det en kvinna och sätter sig i stolen framför mig. Hennes resesällskap sätter sig bredvid. Kvinnan jag lägger märke till har ett ansiktsuttryck som säger att hon verkligen inte vill vara där. Jag tänker att stackare som är flygrädd. Det kan inte vara lätt, jag vet ju vilka rädslor jag strider emot och det är inte lätt. Nu skall denna kvinna sitta 40 min i ett plan som hon troligen är helt övertygad om att det kommer att störta.
Kvinnan ordnar fram och tillbaka och kommer inte till ro. Då ser jag att flygvärdinnan går fram till henne och lämnar något som ser ut som säkerhetsbälte. Då slår det mig att säkerhetsbältet skulle på ja. Sätter fast mitt eget och förstår kvinnans ansiktsuttryck.
Jag kan stänga mitt säkerhetsbälte utan problem, jag kan till och med spänna åt det ordentligt utan att det är någon risk för att det är för kort. Kvinnan framför mig är kraftig, så pass kraftig att hon inte får säkerhetsbältet att räcka till. Det var så klart ett skarvbälte (eller vad de heter) som hon fick av flygvärdinnan. Jag tycker så synd om denna kvinna. Samtidigt som jag är såå glad att jag har fått möjligheten att hantera mina problem.
Det hade varit jag som behövt be om ett längre bälte om jag inte hade fått hjälp med min ätstörning och mitt sockerberoende. Jag är långt ifrån botad från det ena eller det andra. Jag har dock lyckats gå ner i vikt så att jag numera passar i en flygplansstol. Tack o lov för det!!!
Jag kan tycka så synd om folk som mår dåligt av sin övervikt. Jag vill hjälpa dem alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar