Att våga...

Något av det svåraste och läskigaste jag vet är att släppa taget. Att inte ha full kontroll på läget. Oavsett om det handlar om jobb eller privat. Jag vill veta vad som händer och vem som kommer vara närvarande. Jag är nog en av de tråkigaste människor att se film ihop med. Jag frågar ofta "vad händer nu?" måste planera och vara förberedd.

Att ge sig in i FAA innebär att kontrollen ligger hos någon annan. Jag skall lita på någon annan och "bara" göra som den människan säger. Jag behöver inte ifrågasätta en massa utan bara göra. Andra har gått före och visat att det fungerar.

Att släppa kontrollen och börja prioritera sig själv är svårare än vad man tror. Min beroendehjärna skrattar åt mig när jag försöker förstå vad jag skall göra och inte göra. Min hjärna spelar mig ett spratt och försöker få mig ur balans.

Att ta hjälp av FAA innebär att jag skall vända ut och in på mig själv, jag skall arbeta med 12 olika steg för att kunna lära mig att hantera mitt beroende. Jag har ännu svårt att inse att jag är beroende. Det kanske går över. Min hjärna spelar ännu ett spratt....

Jag får uppgifter av min sponsor. Jag läser texter, skriver matdagbok och dagbok över mina känslor. Det svåraste hitintills har varit att hitta tre till fyra saker varje dag som jag är tacksam över. Det är egentligen något som vi alla behöver göra. Världen springer alldeles för fort för att inte se vad du är tacksam för.

Det finns saker som är lättare och det finns saker som är svårare att utföra. Men allt gör jag med stöd av min sponsor och min förmåga att kunna skriva om det.

Gör som havet - våga

Visby hösten 2013

Min hjälp

Jag har ju lovat att jag skall berätta vad det är för hjälp jag har bett om. För det är precis så det är! Jag har börjat inse att mina metoder inte fungerar och jag behöver fler sätt att hantera mitt beroende.

Många känner till att om du är alkoholist och behöver hjälp så vänder du dig till AA. Det är dock ingen ide att vända sig dit om du inte själv insett att du har problem med ditt beteende och förmåga att hantera alkohol. Samma sak är det om du är beroende av narkotika. Då vänder du dig till NA.

Vad gör du då om det är maten och sockret som är ditt beroende? Jo då vänder du dig till FAA som står för Food Addicts Anonymus (anonyma matmissbrukare).

Att ta steget och söka hjälp är svårt. Jag är fortfarande inte helt klar på att jag är sockerberoende. Jag vet att jag inte kan kontrollera min mat och hur mycket jag äter. Jag vet att jag får ett otroligt sug efter kolhydratrika livsmedel om jag råkat få i mig något sådant. Ändå vägrar min hjärna att ta till sig att det kan vara ett beroende.

När du tar hjälp av människor som har gått före och arbetat i detta 12-stegsprogram får du kontakt med en sponsor. Det är den människan som skall vägleda mig genom mitt tillfrisknande. Det är ändå jag som skall göra allt arbete. Jag kommer att få vänta in och ut på mig själv och mina känslor. Kicki är ingen människa som pratar om känslor men och andra sidan är hon ingen människa som släpper taget heller. Båda dessa saker kommer jag att vara tvungen att lära mig. Träning och åter träning. Samtidigt som jag skall prioritera mig själv och lära mig balansera min kost och få den att fungera.

Phu! att tala om vilken hjälp jag har valt är nervöst. Tänk om jag uppfattas som misslyckad. Tänk om folk tycker att jag är svag och vek som inte kan sköta detta själv. Det är väl bara att sluta. Egentligen spelar det ingen roll vad andra tycker för det kommer inte att påverka mitt välmående. Det är bara jag som kan göra något åt det och det är just det jag har gjort. Jag har i alla fall fattat att jag har problem och sökt hjälp för det.

Välkomna ni med om ni behöver =)

Lånad från Internet

Tvekan

Att inse att jag lider av ett beroende är en lång process. Den har egentligen pågått under en längre tid men envisheten har sett till att jag tvekar och gör fortfarande. Dock tvekar jag inte lika ofta.

Problemet med att inse att jag är sjuk är att jag nu kan göra något åt det. Det du inte vet, lider du inte av. Nja så är inte läget här i alla fall. Lidit har jag gjort innan jag började förstå att det här är en sjukdom. 

Är jag beroende eller inte? Hur vet jag att jag är beroende? Tänk om det bara är inbillning?  Oavsett vilka tester jag gör så kommer jag fram till samma resultat. Beroende.

Jag får ofta kommentarer som att "lite sugen är vi nog alla ibland!" eller "De e klart att en gång i månaden är det lätt att det blir mer godis eller kakor" Men om då denna en gång i månaden slår över och blir varje dag. Till och med flera gånger om dagen. Du kan sitta framför godiset och verkligen bestämma dig för att NEJ!!! inget mer och lika förgjorda hamnar något i din mun och då är det så dags. Jag skall nu lära mig att stoppa detta innan jag ens utsätter mig för det. I alla fall så långt det är möjligt.

Bitten Jonsson  beskriver beroende som

• en fysisk sjukdom i hjärnan
• en fysisk sjukdom, med fysiska, psykiska, sociala och andliga konsekvenser
• en primär sjukdom (ej orsakad av något annat )
• en kronisk sjukdom (man har den resten av livet)
• en återkommande sjukdom, dvs den "går i skov"
• en progredierande sjukdom (blir bara värre om man inte gör något åt den)
• en dödlig sjukdom om den ej behandlas

Jag kan inte hjälpa att jag fått gener för att utveckla denna sjukdom. Det spelar ingen roll hur arg och besviken jag är på mitt arv. Jag kommer inte att kunna ändra på det. Jag kan bara bestämma mig för att lära mig leva med det och lära mig hantera det. 

5:2-avhopp

Jag har slutat med 5:2. Det var absolut inget fel på det sättet att äta. Jag gick ner några kilo faktiskt. Mitt problem är att jag slöt att äta. Kan man fasta två dagar i veckan, kan man fasta sju. Det är inte direkt lämpligt att göra det.

Jag kan rekommendera 5:2 men var försiktig om du har ett skevt förhållande till mat.

Jag är dock stolt över mig själv!  Jag upptäckte detta problem själv och förstod att jag måste åtgärda det själv :)

Hjälpen är på väg!

Jag har, som jag skrivit tidigare, bett om hjälp för mitt sockerberoende. Jag har lyssnat på flera personer som gått före och nu får visa vägen. Jag jobbar just nu med min kost, att rensa ut ännu mer av det som kan trigga igång mitt beroende. Det finns saker som jag vetat att jag borde utesluta men som jag inte har gjort. Nu ger jag det en chans. Vad kan jag förlora på det? Inget faktiskt. Det är det bästa av allt.

Jag kommer att berätta mer om vad det är för hjälp jag får men just nu är jag inte beredd att göra det. Ni kommer att få följa med, om ni vill alltså ;) En av verktygen är att skriva och det är väl det enda jag kan säga att jag är bra på :)

Koppen börjar kännas mer harmonisk och jag tror jag accepterat en liten del i att jag har en sjukdom som måste hanteras. Frisk blir jag aldrig men jag får helt enkelt lära mig leva med den och lära mig att hantera den. Skov kommer och går men verktygen består.

Tack alla ni som stöttar mig =) Jag läser allt om och om igen när jag behöver =)

Välkomna ni som vill med på min resa!

Söt sötare sötast

Jag är just nu så gränslöst sötsugen. Allt som snurrar i huvudet är sötsaker som godis, bröd och glass tillsammans med alla frågor och funderingar.  Vad händer i fortsättningen? Hur ska jag orka? Ibland känber jag bara för att ge upp. Jag har kämpat och slitit i så många år och medgång är sällsynt.

Att ge upp är inte min grej men det är kanske dit jag behöver för att komma tillbaka till ett liv. Det här är inget liv så som jag misshandlar mig själv. Det hade aldrig varit okay att göra så här mot andra.

Jag har sökt hjälp och frågan är om det är rätt tid just nu? Finns det någon rätt tid? Säger fortfarande att någon annan kan få vårdnaden om mig för jag orkar inte.  Det är fika hos syster i kväll men jag orkar inte gå. Jag borde göra klar redovisningen för gymmet och hästföreningen. Frågan är när jag orkar ta tag i det....

Hur många liter tårar finns det? Mina borde vara slut vid det här laget. Tänk när någon frågar hur det är så svarar man alltid "tack det är bra, själv?" Ha ha ha ha ja tänk så lätt det är att svara så och alla går på det :)

Strutsmetoden

Veckorna går så fort så det är svårt att hinna med. Jobbet är fullständigt kaos och vi få jobba häcken av oss. En 100%-ig tjänst är indraget.  Det innebär att min tjänst motsvarar 148 %. Hur fan ska jag hinna?? Dessutom är mitt privatliv upp och ner. Funderar allvarligt på att söka jobb på fastlandet och börja om. Samtidigt gillar jag delar av min fritid. Jag kan just nu bara skrika och önska att jag får vara ifred.

Jag gömmer ofta och är konstant trött. Vad folk än säger så måste jag anstränga mig för att inte bli arg eller börja gråta. Det kommer att gå åt helvete men jag vet inte vad jag skall dra ner på. Jag måste jobba och jag måste hjälpa till. Hästar och kören vägrar jag ge upp.  Det reducerar min stress!!!!!

Just nu känns det som att jag inte har ork att ta tag i mitt liv men gör inte jag det så gör ingen  annan det heller. Jag vill bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som att jag inte finns och att päalla bekymmer är borta!

Delta, delta inte, delta, delta inte....

Kommer ni ihåg när man plockade en tusensköna och satt och ryckte loss ett och ett blad. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte och så vidare. Det är så det fungerar i mitt huvud just nu. Delta eller inte delta, jag vet att jag behöver hjälpen som jag är på väg in i men samtidigt finns känner jag att jag nog klarar mig själv denna gång också. Varför skall detta fungera när inget annat har gjort det? Så tänker de flesta om det mesta men det finns alltid något som fungerar. Frågan är bara om du har tålamod att leta tillräckligt länge. 

Eee tålamod?? vad var nu de igen? inte det där som innebär att det får ta sin tid. Nej resultat skall finnas direkt annars kan det var.

Efter två möten så känner jag i alla fall att jag inte är ensam. Det finns fler som är lika konstiga som jag. Skönt på ett sätt samtidigt som det är skrämmande hur livsmedel kan ställa till det för oss. Det har infunnit sig en känsla av lugn i mig. Jag tror att det här kommer bli vändningen. Jag matar den goda känslan i mig. Den dåliga känslan kommer jag att försöka lära mig att hantera och ignorera.