Vikt v/s välmående

Ringde på telefonmöte idag. Förhandlade med mig själv först. Var så sugen på godis men lovade mig själv att ringa på möte först. Var jag ännu inne på att äta godis sen så fick jag se hur jag skulle lösa det. Visste innerst inne att jag inte skulle vara det. Jag vet att mötena ger positiv energi och att jag kommer på att det finns ett liv utanför beroendet. Så inget godis idag.

När jag lyssnar på delningarna så slår det mig att jag har slutat fokusera på vikten....

Tidigare var mitt mål att gå ner i vikt. Skit samma hur det gick till bara kilona försvann. Och snabb ska de gå. Helst vakna smal dagen efter och med nya och snygga kläder. Men de händer ju inte ens i drömmen. Hur jag mått har inte haft någon som helst betydelse. Då hade jag aldrig kunnat svälta mig så som jag har gjort.

Jag kan inte säga när det började vänta. När jag insåg att jag behöver må bra för att kunna gå ner i vikt. När den stora gåtan löstes. Inget socker, mjöl, eller kolhydrater alls så gav sig vikten. Om än inte lika fort som jag önskade så har den gått neråt hela tiden. Platåerna har funnits och jag har stannat när jag trillat tillbaka i gamla vanor igen. Även när jag trillat tillbaka i beroendet så har jag kunnat hålla det hyfsat under kontroll. Jag har inte tappat fattningen fullständigt utan behärskat mig något. Sedan upp på banan igen.

Just nu är jag mer fokuserad på att må bra och hålla mig från drogerna. Då tänker ni säkert "lätt för henne att säga som gått ner 40 kilo" jo de kanske är så. Men jag kan inte säga när jag bytte fokus. Jag gjorde upptäckten idag.

Jag har mycket kvar att lära om. Jag ser till exempel fortfarande mig själv som en fluffig Kicki. Tjock och fet. Jag får kommentarer om att så inte är fallet. Jag behöver lära om även här. Hoppet finns dock eftersom jag lyckats flytta fokus från vikt till välmående utan att ens fatta det....

Trög eller bara... Ja just de Kicki :D

Lite, lite kanske

I går när jag körde gympa kände jag bara hur kroppen gav upp. Jag orkade inte lyfta armarna. Envisheten och jävlaranamma plockades fram. Jag bestämde mig där och då för att inte gnälla så förbannat!

Jag har läst mental träning, använd den då. Går jag och gräver ner mig så blir det inte bättre. Jag måste försöka tänka positivt. Det är inte lätt alla gånger det skall gudarna veta. Men det blir inte lättare heller om jag inte tränar på det.

När tillvaron är upp och ner och det inte är mycket jag kan välja och påverka själv då är det lätt att fastna i det negativa och tråkiga. Har de tankarna bara fått plats så växer de lavinartat. Jag måste begränsa utrymmet de får. De betalar dåligt i hyra så vräkning är egentligen det bästa men jag får försöka schasa ut dem sakta men säkert.

Jag vill inte vara den gnälliga och klagande Kicki men det blir lätt så när jag inte kan styra över allt det jag vill. Just nu är det kris och kaos inom och utan för mig. Det är inte mycket av det jag har kontroll över. Hade jag haft det hade jag inte upplevt det lika jävligt. Jag styr inte över försäljningen av gården, jag styr inte över hur min kropp reagerar på stressen, jag styr inte över mitt arbete längre och jag styr heller inte över mitt beroende.

Jag får acceptera läget och göra det bästa möjliga av det. Dock vill jag dra härifrån eller stoppa huvudet i sanden ibland.

Bitter och besviken

Varför, varför, varför?!?! Frågorna är fler än svaren och jag gillar inte att bli utan svar. Varför skulle jag få ett beroende? Har inte jag haft tillräckligt att hantera i mitt liv?

Varför kan inte jag bara få äta utan alltid tänka först. Skulle någon gå sta och bjuda mig så får jag alltid tacka nej. Jag vet ju inte vad maten innehåller.

Jag kan inte göra en spontan utflykt och fixa mat längs vägen utan jag måste planera så att jag har mat med mig. Det finns inget jag "bara" kan gå på affären och handla. Om jag inte kommer till en affär där det finns salladsbar, då kan jag plocka sallad och äta.

Det är inte ofta som det känns helt meningslöst att hålla på och undvika än det ena och än det andra. Men jag har inget val. Inte om jag vill försöka må bra. Men när mår jag bra? när jag går och undviker saker och är sugen så jag håller på att bli galen eller när jag hetsäter och får äta precis det jag vill?? Det beror på vilken del av hjärnan det är som får bestämma.

Jag kan känna en frustration och besvikelse över att det inte är mer accepterat i samhället att det faktiskt är möjligt att reagera på socker. Det är faktiskt ingen människa som behöver socker så vi kan lika gärna utesluta det helt och hållet. Jag skulle alltså levt på den tiden när endast de rika hade råd med socker.

När inte ens de allra närmaste har förståelse då blir jag besviken. Vad har jag gjort för att få genomgå detta? Det är inte svårt att isolera sig när utgångsläget är som det är. Vilka sociala tillställningar är just mest sociala? Kaffekalas och middagar. Vad gör vi tillsammans då? Jo äter, det skall vara förrätt, varmrätt och efterrätt.... Hoppsan där sket de sig. Kaffekalas är nästan värre. Då skall det bullas upp med så många olika kakor som möjligt. Då blir jag som ett barn i en godisbutik. Kan inte hålla fingrarna i styr. Då är det lättare att stanna hemma i min skyddade bord som inte innehåller sådant jag inte kan äta.

Jag vet att jag inte mår bättre av att vara varken bitter eller besviken men om jag bara förstod varför jag fick det här så hade det känts bättre. Jag vet att det här inte hjälper men nu har jag fått det ur mig och det lättar i alla fall lite.

Jag vill ha svar inte en massa olösta gåtor.

Våg och vikt

Att ställa sig på vågen är en enkel sak och kanske något alla gör ibland. Jag tycker att det är det enklaste sättet att veta hur det egentligen går. Det är konkret. Även om jag mäter och märker på kläder att vikten minskar så är det ändå siffrorna på vågen som spelar roll.

Jag har stått på vågen varje dag i flera år. Fått panik om jag gått upp 2 hg eller stått still ett par dagar. Har jag dock gått ner så har jag många gånger börjat fuska nästan omgående. Jag har fuskat några dagar och sedan kommit upp på banan igen.

Att väga sig varje dag är inget normalt beteende, risken eller chansen att vikten har förändrats är minimal. Max en gång i veckan kan man väga sig eller ännu mer sällan, som en gång i månaden.

Jag ställde mig på vågen i veckan och den visade totalt -40 kilo. Det är helt otroligt att det har varit möjligt. Jag fattar det inte själv och ser mig inte som mindre överviktig utan jag ser mig själv ännu som överviktig och på gränsen till fet. Samma dag som jag insåg att jag gått ner 40 kilo och landade på en vikt av 90 kilo så började hjärnan direkt. Det går ju bra, du kan fuska. Sötsuget från helvetet vaknade. Det i kombination med avgiftning och stress. Lysande Kicki!!! Ge fan i vågen!! men jag vill ju veta vad jag väger! till vilken nytta kan jag inte svara på. Kroppen stannar förhoppningsvis när det anser att jag väger lagom.

Jag har fått använda min envishet varje morgon för att inte ställa mig på vågen igen. Jag har fått vara envis för att inte börja droga igen.

Just i detta nu är jag fruktansvärt sugen, framförallt på knäckebröd och ost. Jag kan nästan göra vad som helst för att få det. Men jag dricker vatten och har tagit lite kokosolja och hoppas det hjälper. Skriver och försöker fokusera på andra saker. Fortsätter jag med det här så går det vägen!

Hantera sig själv

Det är inte helt lätt att hantera sig själv. Jag har flera gånger önskat att någon annan skulle ha vårdnaden om mig. Dock blir jag påmind gång på gång att jag är ansvarig för mitt eget liv. Skit också!!!

Ja jag har ju börjat ta tag i mitt liv. Eller en del av det i alla fall. Jag fick möjligheten att ha en sponsor någon vecka. Hon lärde mig en hel del och jag har alla anteckningar kvar. Jag behöver läsa dem om och om igen. För tillfället har jag ingen sponsor men försöker läsa litteraturen och förstå vad som händer och hur andra har gjort.

FAA har telefonmöte två gånger i veckan. Torsdagar på kvällen och söndagar på förmiddagen. Mina söndagsförmiddagar är vigda åt hästarna och det vill jag inte ändra på. Torsdagar försöker jag ringa för att få stöd och motivation till att fortsätta.

Jag har ett par programvänner som jag kan ringa om det krisar. Frågan är bara när det är kris? det är då jag drar täcket över huvudet och tycker synd om mig själv. Tänker många gånger att det är i alla fall ingen som vill höra på mig. Dock har jag fått bekräftat av vännerna att de lyssnar gärna och det hjälper mig. Det skall bara bli av att jag lyfter luren. Har dock ringt en av dem =)

Ja vad är kris? Det är just nu! när jag är så sötsugen så att jag skulle kunna mörda någon. Jobbigt läge för dem jag bjudit hit i kväll :D

Förstår inte varför det är så jobbigt nu. Det är värre än på länge! klarade dock att gå och handla utan att trilla dig. Blir ibland arg på mig själv för att jag inte kan bete mig men det är inte jag som gör fel, det är mitt beroende. Jag vill göra slut med mitt beroende men det går inte.....

Mig och ingen annan!

Jag är en nyfiken människa! Det ger mig många frågor och få svar ;) 

Det jag funderar på nu är vilka är ni som läser? och varför gör ni det? får ni inspiration, motivation eller vad?

Jag fick idag höra att jag blivit bortplockad som vän på facebook för att h*n inte orkade med min blogg. Hoppsan då! först tänkte jag inte så mycket mer på det eftersom det är ett val som är okej att göra. Sedan började jag fundera på varför. Vad är det jag skriver som inte är okej? eller kan det rent av vara så att jag träffade rätt?!?!?

Jag skriver utifrån min upplevelse, den kan ingen ta ifrån mig. Det finns inget rätt eller fel när det gäller sockerberoende. Vi har olika saker som triggar igång oss och det finns ingen manual att följa. DÅ hade jag kunnat den utantill.

Det skulle inte falla någon in att bjuda en alkoholist på lättöl. Ingen skulle heller tvinga någon som slutat röka ta ett bloss. Inte heller någon som slutat snusa eller använda narkotika. Men sockerberoende finns inte trots att det blir vanligare och vanligare.

Jag skriver för att må bra

Jag skriver för att kunna läka

Jag skriver för att kunna tillfriskna

Om du inte tror på detta så kan du utesluta produkter med stärkelse. Det skall ju inte vara något problem för dig. Ge det 30 dagar och se vad som händer och hur du mår!!! bättre om du inte har ett beroende och du kommer må skit och du sitter i samma båt som jag.

Jag tycker att det är trevligt med folks om läser och kan jag bara motivera en person till förändring har jag nått mitt mål. Jag beskriver hur jag gör och vad som händer. Kanske lockar det någon annan att prova. 

Du kan få låna min karta men du får rita din egen väg!

All stress.....

Väntar bara på att någon skriker ASKUNGEN!!! det är så det känns just nu. Jag jobbar heltid och samtidigt skall vi städa ur en hel gård, samtidigt som jag krigar mot hjärnspökena som bara vill lura mig till sockerfällorna.

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker göra så är omgivningen aldrig nöjd. Det är inte bråttom bara det är gjort förra veckan. Inte undra på att man bara vill dra långt bort.

Jobbet skapar stress, vi är en heltid kort och ändå skall vi hinna samma arbete. Det får ta den tid det tar får vi till svar. Det skapar merarbete i form av telefonsamtal och dom samtalen kommer till oss.

Jag reagerar på stress direkt och blir arg. Om alla försökte åtminstone!! men inte ens det är möjligt. Sitter jag på jobbet borde jag vara hemma och rensa gård. Är jag hemma och rensar gård borde jag jobba. Min flextid är snart uppäten. Tack och lov att mina arbetskamrater förstår att jag behöver vara ledig med kort varsel ibland.

Jag sitter på jobbet tidiga morgnar för att samla tid så att jag sen kan ta ledigt när det behövs. Mitt i allt detta vill jag egentligen skita i allt och åka till stallet. Det är bland hästarna jag vill vara och försöker att inte släppa på det men det är svårt.

Stressen gör mig yr, jag kan inte ställa mig upp från sittande på en stol till stående utan att det snurrar och omgivningen glider bort. Jag har ont i kroppen och feberkänsla. Lätt irriterad och gråtmild. Sover som en skit och har svårt att koncentrera mig. Blandningen mellan stress och avgiftning av mjölkprodukter gör att min kropp snart säger upp sig.

Helt ärligt vet jag inte hur detta kommer att sluta. Jag vill inte prioritera bort mitt tillfrisknande heller men ju nu vet jag inte om jag orkar tillfriskna...

Avgiftning

Ja att avgifta kroppen är det svåraste och mest tålamodskrävande som jag har gjort. Och det är inte bara en gång utan många gånger. För varje gång blir det svårare och tar längre tid.

Kroppen verkligen skriker efter det som triggar igång en. Oftast faller jag på naturgodis. Det är så där lagom nyttigt och "ofarligt" för alla utom för mig. Yoghurten som är kring nötterna gör det omöjligt för mig att stå emot. Nötterna i sig innehåller för många kolhydrater för att jag skall kunna äta dem. Blir det dessutom en massa choklad eller yoghurt då blir det alldeles för mycket. 

Sedan är det flera dagar av rastlöshet, ångest och en känsla av sug. Okoncentrerad och svårt att få något gjort. Vill bara att tiden skall gå så att det värsta lägger sig.

Det gäller att ha sanerat hemma så att inget finns och sen är det bara att härda ut och ringa vänner som förstår.

Det jag tycker är svårast är avgiftningen från mjölkprodukter. Jag tror jag blir galen. Det suger hela tiden och jag kan komma på mig själv med att längta efter stekt mat. Jo jag har ju stekt i smör, just nu är det olja för att slippa förhandla. Alltså finns det inget slut på detta? Kommer jag att kunna äta något alls? Ser snart hur jag klättrar på väggarna och det ger inte med sig. Har varit utan mjölkprodukter i 14 dagar och det känns verkligen ingen skillnad =(

Ett rent helvete i ordets rätta bemärkelse. Du skall bli ren och det ger dig ett helvete!!! 

En sprucken plan

Denna helg var tänkt att gå i hästar och körens tecken. Har hittat en liten sötnos som jag skall se om jag kommer överens med och kanske köpa. Planen var att hon skulle komma på lördagsförmiddagen.

Dock blåste det så in i he***te så det var farligt att ge sig ut på vägen. Hon är dessutom bara tre år och inte jätte van att åka transport. Flyttar det till idag. Då har staketet förhoppningsvis stannat kvar, det var si och så med det i går. Dagen bestod istället av att sköta pappersarbete för de olika föreningarna som jag är med i. Jag kommer att avgå i styrelsen för gymmet och har börjat rensa i alla papper. Jösses vad jag har samlat på mig olika saker.

Idag på förmiddagen kom då tillslut den lilla söta. Några racervarv i hagen och det lugnade sig skapligt fort. Det är dock en äldre dam som inte gillar småtjejer. Det är kul att jaga på dem tydligen. Hoppas dock att det lägger sig snart.

Sedan var planen att jag skulle gå bort till kyrkan och sjunga men så ringer en vän från Visby. Vi ses inte särskilt ofta men hörs på sms och facebook ibland. Kaffebesök =) det händer som sagt inte så ofta att vi ses, trots att jag arbetar i Visby. Trevligt med besök men körsjungandet uteblev. Man kan inte få allt det är bara att inse.

Så var helgen slut och vardagen börjar i morgon igen. De går för fort!!!

Vad äter jag idag?

Enklast att säga är LCHF. Fast ändå inte. En del lchf:are tillåter sötningsmedel, nötter och frukt vid vissa tillfällen. Det kan inte jag.

Jag äter grönsaker, protein och fett. Inga light- och lättprodukter utan "full fettade" produkter.

Där potatis, pasta och ris har haft sin plats har jag satt grönsaker. Det kan vara grönsallad eller det som önskas då. Det kan vara kokt broccoli, riven blomkål. Haricots verts, zucchini, paprika. Ja alla grönsaker som växer ovan gjord och lök. Så är nog det enklaste att sammanfatta det hela.

Jag har efter ett tag fått lära mig att jag inte kan äta nötter de innehåller för många kolhydrater och triggar igång mig. Jag kan heller inte äta mjölkprodukter utan att triggas av mjölkproteinet. Det innebär att all ost som jag ätit när jag inte haft något annat att äta har gått förlorad. Osten har varit väldigt svår att sluta med och jag har verkligen haft abstinens efter ost. Öppnade kylen på jobbet för någon dag sedan och där står en hel bricka med biskvier. Det var osten i lådan som jag stirrade på och längtade efter.

Jag gjorde sås av äggulor och smör. Det fungerade inte heller för den åt jag upp direkt. Jag provar och när jag inte klarar av att låta bli då får det vara helt och hållet.

Det är möjligt att jag kan plocka tillbaka något senare men just nu får det vara.

Vad äter jag: 

kött/köttfärs

kyckling

fisk

rena kryddor, inga mixer

sallad

tomater

gurka

broccoli

blomkål

vitkål

zucchini

haricots verts

paprika

purjolök

lök gul/röd

olivolja

rapsolja

ägg

avokado

smör

egengjord majonnäs

Det finns säkert mer som jag inte kommer på just nu. Skulle jag komma på något så lägger jag till det i en annan färg =)

Känslor är okej!

Så levde de lyckliga i alla sina dagar??? Är det möjligt? Kan känslor vara för evigt? Nja.... inte så troligt!

Känslor varar inte för evigt oavsett vilken känsla det är. Jag kan vara glad men det varar inte för avigt. Jag kan vara ledsen men det varar inte för evigt. Jag kan vara lycklig men det varar inte för evigt. Jag kan varar rädd men inte det heller varar för evigt.

Mycket handlar om att rida ut stormen. Rida på vågen av känslan. Våga känna. Våga lyssna och tro på känslan.

Blir jag ledsen så vet jag att känslan inte varar för evigt. Det gäller att hålla ut och inte ersätta känslan med tröstätande. Det gäller att hitta andra åtgärder. Gör något du mår bra av. Jag tar promenader, målar tånaglarna, duschar och pysslar om mig själv. Läser en bok eller skriver här.

Jag får till exempel bli arg och besviken. Det handlar ju om min uppfattning om saker. Den kanske inte är rätt men det spelar ingen roll. Jag reagerar och det får jag. Är det en person jag blir arg eller besviken på så får jag tala om det. Vilket är allt annat än lätt och något jag måste jobba med. Om jag berättar för personen att jag blev arg och/eller besviken så har jag lämnat det och behöver inte ersätta det utloppet med mat.

För när jag blir sötsugen så är det när känslorna inte få utlopp. Tråkigt, rastlös, ångest, ledsen, arg, stressad, glad, besviken, lycklig, tacksam eller nöjd. Alla känslor gör att jag vill äta. Antingen för att dämpa eller för att fira. Jag måste bli bättre på att lyssna på mina känslor. Då hinner jag stannar innan kylskåpet är rensat. Nu är det inte särskilt mycket i det som stillar sötsuget men dörren kan öppnas 100 gånger i alla fall. Någon kan ju ha handlat till mig...

Ålderskris?!?!?!

30- och 40- och 50- års kris har jag ju hört talats om. Men finns det 35-års kris också? i så fall är jag drabbad.

Jag är gammal och har inte fått något gjort i mitt liv. Jag är inte helt klar med utbildningen. Jag har förvisso jobb. Fast jag vet inte om det är något jag vill göra i all evighet.

 Inga barn och ingen gubbe. Förlåt det borde vara i omvänd ordning men skit samma.

Jag har ett tråkigt liv som går ut på att klara av vardagen och inte falla för frestelser. Funderar jag på att gå ut och dansa så väljer jag att stanna hemma för jag är så trött. För att inte tala om hur trött man är flera veckor efter.

Jag har gått ner i vikt vilket jag är väldigt tacksam för. Problemet är att jag inte vet vad jag skall ha för kläder längre. Vilken är min stil? Jag har aldrig behövt tänka på det för det har bara varit att ta det som fanns i den storleken. Svaret jag får är att du passar i det du trivs i men jag kan inte gå i skitiga stallkläder hela tiden :D Någon gång måste dom av och då är det lämpligt att ta på sig något annat.

Hittar jag en tröja eller byxor så ställer jag mig frågan. Passar jag i det här? Jag vill inte se ut som en gammal kärring och jag vill heller inte se ut som en desperat tant ;) Jag vill ha lite attityd och ändå stil. Stylingprogram hade varit toppen. Då kunde jag få lite idéer om hur jag kan göra.

Frisyr då? tråkig och alldeles dötrist. Har håret på utväxt och det är i den längden när det inte går att göra så mycket. Det är för kort för att sätta upp och det är för långt för att göra något annat med. Det behöver gödas så att det växer ut snabbare.

Jag vet varken ut eller in så jag får väl inse att jag har en ålderskris :( ja ja jag överlever väl det med men behöver räta ut en del frågetecken!

Kraftlös

Har nog aldrig känt mig så kraftlös som jag gör nu. Sover inte bra men har tidigare inte reagerat på det här sättet. Jag orkar inte gå upp för trapporna på jobbet, knappt upp för trapporna hemma.

Hade gympa i går och det var med järnvilja jag jobbade med armarna. Vi joggar på stället och boxar med armarna. Det var bly i mina armar.

 Tröttheten börjar påverka mitt arbete och jag vet inte hur jag skall hantera det. Måste hitta någon vitamin eller annat lämpligt preparat som gör att jag blir piggare. Vårtrötthet har fått en helt annan innebörd hos mig i år. För så här illa har det aldrig varit.

Suck och stön!

Hastighetsrekord i att äta och förhandlingar

Jag skulle nog kunna vinna guld och sätta rekord i att äta fort. Det är som om någon skulle stjäla min mat om jag inte svalde den direkt. Fråga mig inte vad maten smakar för de vet jag inte. Den tar ju slut innan jag hunnit känna efter.

En av uppgifterna jag fick av min sponsor var att äta saktare. Lägga ner besticken mellan varven. Det gick bra ett par dagar men idag var en sådan dag igen när jag bara slevade in maten. Hinner knappt tugga utan sväljer direkt. Tillslut kom jag på mig själv och fick lägga ner besticken och andas. Tugga ur munnen och smaka efter vad det egentligen var jag åt. Kött, sallad och majonnäs. Det var ju gott!! Jag måste tänka på att äta saktare. Mättnadskänslan kommer ju faktiskt inte direkt utan det tar ett tag. Som mättast är du ca 1 timma efter att du slutat äta. Hur skall jag då kunna äta tills jag blir mätt.... Jag som knappt blir mätt.

Jag försöker lära mig vad som är en normal portion just nu. Är det en bit kött eller en halv gris ;) nej skämt och sido. Eftersom jag inte upplever mättnad på samma sätt som jag förstått att en del andra gör så får jag hitta andra sätt att förstå vad som är en "normal" portion.

Denna vecka blir till att äta långsamt och smaka efter vad det egentligen smakar allt det jag stoppar i munnen.

Denna helg har gått i förhandlingarnas tecken. Spelar ingen roll var jag varit eller vad jag gjort så har min hjärna förhandlat. Var på kaffe och helt plötsligt kunde jag äta kaffebröd. Nej Kicki det kan du inte du tål det inte. Min hjärna suckar och lugnar sig en liten stund. Sedan är den igång igen. Fick göra klart det som skulle göras och sen gå hem. Min borg med sanerade skåp.

Sedan behövde jag handla. Strategin är att inte handla när jag är hungrig, då är det kört redan från början. Mätt och nöjd bär det av till affären. Naturgodis äter du säger min hjärna. Kicki tål inte det svarar jag. Hela jä...la tiden skall det förhandlas. Jag vill inte äta sådant jag inte tål. Jag vill äta nyttiga saker som gör mig friskare.

Att utesluta mjölkprodukter har inte varit lätt och jag har skygglappar på hela tiden. Mjölk i kaffet, ost istället för macka. Grädde i omeletten. Creme fraiche istället för sås. Det är ju mjölk hela tiden. Min kropp skriker efter ost just nu. Ont i huvudet och irriterad över att inte en enda människa kan komma hit med ost. Jag skall inte ha ost....

Inser när jag skriver detta att det är förvirrande att läsa. Men det är så här som diskussionen och förhandlingen pågår nästan varje dag. Men jag är starkast och skall klara en dag i taget!!

Olika såser

Att inte kunna äta vilka såser som ställer till det. Jag äter många gånger cremé fraiche istället. Men nu undviker jag mjölkprodukter och något till kött och sallad är gott.

Idag experimenterade jag med grunden till enkel bearnaisesås.
3 äggulor
150 g smält smör

Smält smöret sakta så att det inte får färg. Smöret skall vara så varmt så att det bubblar ordentligt. Vispa äggulorna lite och häll försiktigt ner smöret. Dock inte bottensatsen (det gjorde jag först och det blev inge bra). Vispa en stund och häll i smaksättningen.

Smaksatte en del med svartpeppar och en annan del med basilika.

Gott blev de =)

Majonnäs

2 äggulor
½ krm salt
1 tsk Dijon senap
1 msk citronsaft
2 dl olja

Vispa ihop äggulor, salt, senap och citronsaft. Droppa i oljan och vispa samtidigt. När majonnäsen börjar tjockna kan du hälla lite fortare. Skulle majonnäsen skära sig så börja om och häll oljan saktare. När det är klart häller du i den "skärda" majonnäsen lika sakta.

Storleken har betydelse

Jag hade hittat en klänning i ett skyltfönster. Idag blev det dags att se om den fanns kvar och det gjorde den. I storlek medium. Det får jag aldrig på mig men ändå ville jag testa. Bara så att jag vet om den var snygg eller om jag inte ens fick på mig den. Hittar klänningen och en vårjacka direkt. Provar jackan i storlek 42/xl. Först förstår jag inte hur xl kan bli 42 men i denna modell så var det så. Jackan sitter som en smäck. Kanske inte så konstigt att jag upplever min vinterjacka som stor och pösig, den är i storlek 48.

Provade klänningen i storlek M och jag kunde ha den. Jag är fortfarande storlek xl och xxl. Jag hämtar kläder i de storlekarna och sedan hänger det som ett tält i blåsten. Snett och galet. Jag får fixa mindre kläder att prova.

Hittar lite andra kläder och vissa satt bra i storlek L och andra satt bra i storlek M. Vad svårt det är att veta vilken storlek jag har. Jag är ingen vän av kläder som sitter som ett skinn. Jag vill ha kläder som sitter bra och inte framhäver alla valkar jag har. Jo jag har valkar kvar, det är skinn som har samlats och inte hunnit med.

Väl hemma var det dags för städ. Trist som vanligt så helt plötsligt provar jag skor. Rosa och svarta stilettklackar, sandaler med stilettklack och ett par kängor. Skorna med klack är för stora. Något har hänt med mina fötter nu på senaste tiden. Mina skor är för stora. Likaså mina vinterridstövlar. Med en iläggssula så kan jag ha skorna igen men jag blir så förvånad.

Jag behöver beställa kläder för att ha något som passar. Det mesta i min garderob är fel storlek. En del går att använda ändå men andra plagg blir helt fel. Dessa skänker jag till Röda Korset. Alltid är det någon som kan använda dem.

Så säg inte att storleken inte har betydelse för de har den. Det gäller bara att hitta vilken storlek kläderna skall ha när jag beställer =)

Tankar om kärlek

Kan man vara kär i någon med ett beroende? Hur lever man ihop då? skall båda undvika "drogen"? Tänk så många tankar som far i huvudet när jag måste lära mig leva med detta.

Mitt beroende kommer att påverka hela mitt liv och hela min familj. Ja den är ju inte så stor just nu men jag hoppas och tror att någon gång hittar jag honom med stort H. Tänk om han inte vill ha mig bara för att jag har ett beroende som kommer att påverka så mycket.

Även om jag nu i början förstorar allt så kommer det ändå att spela roll i framtiden. Det är inte lika enkelt att svänga in och äta där man så önskar. Det behöver planeras. Vill han äta sådant jag inte kan äta så hoppas jag att jag kan stå emot och inte trilla dit bara för att det finns hemma.

Ja ja framtiden kommer säkert att visa mig hur detta blir men jag kan ändå inte låta bli att slås av tanken. Mina tankar slår mig ganska hårt ibland och då behöver dem utredas ;)

Det heter ju att man älskar en person för den han/hon är men det är svårt att förstå när man inte kan älska sig själv för att det är som det är. Vänder vi på det. Kan jag älska någon med ett beroende? Det beror ;) på vad det är han är beroende av är min spontana tanke. Men vad är skillnaden? familj och vänner tar skada oavsett.

Narkomaner och alkoholister har jag alltid haft svårt att se att jag skulle kunna ha ett förhållande med men de är ju människor de också. Det är drogen som gör dem oberäkneliga och "konstiga". Så svaret på min egen fråga om jag kan älska någon med beroende får bli jo om han är beredd att ta sig ur det och leva i tillfrisknande. Det är så jag kommer att leva i alla fall. Jag skall leva i tillfrisknande och målsättningen skall vara att vara drogfri en dag i taget.

Dagliga diskussioner om mat

På jobbet snackas det kost. Vad FÅR man äta och vad FÅR man INTE äta. Matlådor granskas och ibland kommenteras. Ofta äter folk frukt efter maten. Flera tycker jag är konstig som inte äter frukt. Jag svarar att jag inte kan det och att jag inte vill.

I går gick diskussionen ut på vem som var sockerberoende och inte. Några vet att jag inte klarar av att hantera sockret och därmed undviker det helt. Uttalat sockerberoende är det få som vet. Ett par av kvinnorna berättar vad de åt till maten kvällen innan. Den ena säger först åt jag en semla sedan mat och sedan kexchoklad. Hon tycker sedan att det är jobbigt att inte kunna låta bli att äta sötsaker. Kvinnan är smal (spelar ingen roll egentligen) och får ofta hör att det gör inget om hon äter sötsaker för hon är ändå så smal... När det gäller sockerberoende spelar det ingen roll. Svårigheten att hantera problemet kvarstår. Flera andra runt omkring anser sedan att det gör inget och alla är vi väl lite sötsugna ibland. Det kan ju ha med vilken tid det är i månaden, stress på jobbet, barn osv. Det finns tusen orsaker till att få vara sötsugen och sedan äta. Problemet är bara att alla kanske inte vill äta men gör det för att det inte går att sluta.

Jag skulle så gärna vilja berätta allt för dem men jag är inte säker på att de är redo att föra sanningen. Jag har gjort en föreläsning och funderar allvarligt på att boka en lokal och bjuda in dem. Vill de går så får de göra det. Vill de inte så har de missat en hel del.

Att undvika socker, kolhydrater och allt annat som kan bli stärkelse är inte lätt. Mina arbetskamrater har ingen anledning till att kunna det. De behöver bara lära sig hur det smakar och vad som är gott. Jag kan inte gå efter vad som är gott för då äter jag pasta med ketchup ;)

Nej det blir nog att finslipa på föreläsningen och sedan boka lokal!!

Välkomna =)

Så svårt att bara göra

Tänk egentligen så svårt det är att lyfta luren och ringa och bara prata med någon. Det behöver inte finnas en anledning mer än att jag behöver prata. Ändå gör jag inte det. Jag tar helt enkelt inte ansvar för att jag får det jag behöver.

Jag gräver hellre ner mig ännu längre och tycker ännu mer synd om mig själv. Ja vem f*n mår bättre av det? Inte jag i alla fall. Måste ta mig i kragen och faktiskt ringa någon. Tiden springer iväg de få gånger jag ringt någon.

Ingen annan kan ju veta när jag vill och behöver prata? jag är inte tankeläsare och troligen ingen annan heller. Tyvärr är det en del av baksidan på denna sjukdom. Isolering. Jag måste försöka bryta den!

Jag aktiverar mig med något för att inte hinna tänka men det är kanske just det jag behöver. TÄNKA!!

Några saker att tänka på ett par dagar:

1. för vem gör jag det här?
2. vilka förändringar bör göras?
3. hur skall förändringarna genomföras?

När detta är utrett så har det nog gått mer än ett par dagar. Under tiden tror jag att den här bilden får spegla alternativen... 

Många känslor

Ja det är fullständigt uppror inom mig. Jag är arg över att det är jag som skall vara beroende. Jag är glad över att det är ett beorende och ingen annan livshotaden sjukdom. Jag är besviken på att jag inte klarar det här själv samtidigt som jag inte vill vara utan de människor som jag pratar med.

Hur sjutton skall jag reda ut det här? jag försöker följa min plan men det går inte så bra. Jag vet ju knappt hur planen ser ut. Den är lika bra som att ha ett sandpapper som karta i öknen. Du hittar inte dit du skall i alla fall.

Vart skall jag föresten?

Tänk, tänk, tänk...

Det är tufft just nu och hjärnan försöker få mig att trilla dit!

Jag är stark, jag är envis, jag är stark, jag är envis.
En minut i taget
En timma i taget
En dag i taget
En vecka i taget

Små delmål att hålla sig i.

Jag tar på mig skulden för att det blivit så här. Jag vet dock att jag inte kan påverka andra personers beslut. Tänk om min berättelse har satt igång det här....

Nu tar jag en dag i taget :-)

En snabb förändring..

Ja ibland svänger det snabbt. Jag har nog inte fattat det fullt ut egentligen.

Hade en uppgift som skulle redovisas till min sponsor. Vi skulle höras vid halv nio i morse och sedan var dagen ledig för alla andra aktiviteter. Ringer som bestämt och sponsorn svarar. Vanlig rutin är att läsa sinnesrobönen tillsammans. Den finns längst ner om du vill läsa den.

Sedan har min sponsor något hon måste berätta. Sponsorn har efter fyra år som drogfri fått ett återfall. Det innebär att jag inte har någon sponsor längre. Det är inte möjligt för min sponsor att fortsätta och därför behöver jag leta efter en ny sponsor. Problemet är då att sponsorer inte växer på träd :(

Jag har, till och från, tänkt idag att jag kan lika gärna äta sådant som jag inte äter. Min hjärna har gjort allt vad den kan för att lura mig att ta drogen. Jag behöver ju inte redovisa min kost för min sponsor, då kan jag äta vad jag vill. Min hjärna får mig att tro att det är bara för min sponsor som jag gjort detta. Men så fel den har! Jag har gjort och gör det här för min skull och nu får jag försöka fortsätta på egen hand i den mån det går. Vårt arbete kommer jag att skriva mer om, så långt som vi har hunnit.

Sinnesrobönen 

Gud, ge min sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan 

och förstånd att inse skillnaden.

Tack!