Så svårt att bara göra

Tänk egentligen så svårt det är att lyfta luren och ringa och bara prata med någon. Det behöver inte finnas en anledning mer än att jag behöver prata. Ändå gör jag inte det. Jag tar helt enkelt inte ansvar för att jag får det jag behöver.

Jag gräver hellre ner mig ännu längre och tycker ännu mer synd om mig själv. Ja vem f*n mår bättre av det? Inte jag i alla fall. Måste ta mig i kragen och faktiskt ringa någon. Tiden springer iväg de få gånger jag ringt någon.

Ingen annan kan ju veta när jag vill och behöver prata? jag är inte tankeläsare och troligen ingen annan heller. Tyvärr är det en del av baksidan på denna sjukdom. Isolering. Jag måste försöka bryta den!

Jag aktiverar mig med något för att inte hinna tänka men det är kanske just det jag behöver. TÄNKA!!

Några saker att tänka på ett par dagar:

1. för vem gör jag det här?
2. vilka förändringar bör göras?
3. hur skall förändringarna genomföras?

När detta är utrett så har det nog gått mer än ett par dagar. Under tiden tror jag att den här bilden får spegla alternativen...