När började allt gå fel??

Det har jag verkligen ingen aning om. Det hade varit enklare, tycker jag, om jag hade kunnat peka på en speciell händelse och sagt att det var det som utlöste allt. Nu är det inte så enkelt med varken hetsätning eller sockermissbruk. Men tänk om....

Jag tänk om jag kunde säga att när jag trillade och bröt benet. Jag har ju inte trillat och brutit några ben, jag har bara inte kontroll över vad och hur mycket jag äter.

Jag har varit överviktig så länge jag kan minnas. Tittar jag tillbaka på skolkort så är jag rundast i klassen. Förvisso var vi inte så många i klassen men rundast var jag ändå. Ständiga försök att gå ner i vikt men inga större resultat. Det började tidigt, kan minnas att jag gick i fjärde klass när jag gick vid dietist och hon förklarade för mig vad det var som jag skulle äta och inte. Tror ännu jag har dem papperna kvar.

Fick inte äta leverpastej på smörgåsen och gjorde jag det skulle det vara den bredbara och så mycket tunt lager. Helst av allt skulle jag endast ha EN ostskiva på smörgåsen och då skulle det vara av den magra sorten. 

Jag kan även minnas att jag gick upp hela tiden, tror inte att jag gått ner en enda gång och ändå tyckte jag att jag följde dietistens råd! Motivationen var förmodligen inte på topp utan att det var skolläkaren och skolsköterskan som skickade mig dit. Gick jag dit så försökte jag i alla fall. Idag hade jag kallat det för ett halvhjärtat försök.

Vikten gick stadigt uppåt och när jag gick i sjätte klass kan jag komma ihåg att jag vägde ca 86 kilo. Det är ungefär vad jag skall väga idag som vuxen och färdigväxt. Tänk vilken chans det var till att retas med mig. Jag vägde för mycket och var rödhårig och dessutom fick jag glasögon. Fast glasögonen vägrade jag använda de två första åren.

Förmodligen gjorde mamma och pappa så mycket de kunde för att jag inte skulle gå upp i vikt men utan resultat. Jag var aldrig intresserad av idrott i skolan, det var en plåga. Delvis var det säkert det eftersom det var jobbigt att röra sig och att jag hela tiden fick höra att jag var stor och osmidig. Det i sin tur gjorde att jag hela tiden gick på max för att motbevisa dem. Gick väl inte så himla bra men träning fick jag och bevis för mig själv att det stämde att jag var osmidig och stor. Blev alltid vald sist när det skulle väljas lag till både brännboll och fotboll. Klart att igen ville ha med någon i sitt lag som inte kunde göra att laget vann, det säger sig självt.

Det var inte fören sommaren mellan 8:an och 9:an som jag hittade ett intresse som passade med mig. Jag började med hästar och där fick jag vara mig själv. Om jag vägde 10 kilo eller 30 kilo för mycket det brydde inte hästarna sig om. Jag var Kicki och ingen annan!