Hade träff med doktorn idag, efter råd från företagshälsovården. Förklarar läget för doktorn och hon anser att det är min chef som skall ta tag i detta. Hoppsan det har vi tyckt ganska länge faktiskt.
Eftersom större delen av mitt problem kommer från mitt arbete så vill doktorn egentligen inte sjukskriva mig, för när den går ut skall jag ju tillbaka till samma arbete. Hon anser att det bästa är om chefen kommer på en lösning eller jag kan ta mig därifrån. Jag vill att doktorn skriver recept på nytt jobb. Till saken hör att "min" doktorn har humor =)
Jag får medicin utskriven eftersom allt tyder på att jag har en depression och eftersom du kan bli sämre under de första veckorna så sjukskriver hon mig på grund av det. Annars hade jag inte fått någon vila alls. Jag har ingen aning om hur jag skall lösa detta för om två veckor har vi inte ens haft uppföljning av den psykosociala skyddsronden som vi haft.
Så med receptet på väg till apoteket, ja digitalt alltså, så knatade jag tillbaka på jobbet. Gör färdigt det jag måste göra och sen går jag hem. Efter att chefen frågat om det verkligen är jobbet som gjort att jag mår som jag gör. Går på apoteket och skall hämta ut min medicin. Har nog aldrig känt min så lite och skör som när jag skall gå och hämta min psykmedicin. Jag har inget emot att andra behöver och söker hjälp men att jag själv skall behöva det, ser jag återigen som ett misslyckande. Jag skall vara den starka som inte behöver hjälp med något!! Tårarna trillar nästan hela vägen hem. Ibland är det tur att det är långt mellan jobbet och hemmet.... Hur blev det så här??
Efter tjänsteresan och mötet med doktorn är jag trött, frustrerad och slut. Och helt plötsligt slinker det ner en chokladkaka från apoteket. Jälva skit (sorry för svordomen) jag som var på så god väg. Bara att börja om igen och klättra upp...
Ja nog sjutton är det mitt jobb som påverkar mig negativt det är det ingen tvekan om. Måste bara hitta energi och plugga klart så att jag sedan kan lansera mig själv som kostrådgivare och sluta på mitt jobb. Det kommer gå fortare än att hitta ett nytt tror jag.
Nu tar jag min sargade och sockerstinna hjärna och ser något mindre bra tv-program.
Kram på er!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar