Sorg

Ibland får jag en sådan känsla av sorg. Det är som att jag har förlorat en nära anhörig fast det egentligen är mitt förhållande till socker som är grunden i allt.

Idag är en sådan dag. Jag sörjer allt det jag inte kan äta. Jag ser mer nackdelar än fördelar med att undvika socker och allt annat som ställer till mitt beroende. Jag får verkligen övertyga mig själv att det här är rätt väg. Jag vet det egentligen men ibland önskar och längtar jag bara efter att få vara det som kallas normal.

Jag har upplevt sorg och saknad tidigare i mitt liv så jag vet ju vilken känsla det är som kommer tillbaka. Jag har sörjt och saknat socker tidigare och vet att det kommer att gå över. Tänk egentligen hur dumt det är att sakna något som gör dig sjuk.

Tänk att aldrig mer kunna äta en prinsesstårta eller en napoleonbakelse. Mina absoluta favoriter kommer jag aldrig mer att kunna äta. Borde jag känna sorg eller lättnad? Jag vet ju nu vad som gör mig sjuk och varför jag får dessa reaktioner i kroppen. Ändå sörjer jag ämnena som orsaker det. Jag borde ju vara lättad att veta vad jag skall undvika.

Sorg är en del av processen det vet jag men sorg är svårt att hantera och något vi ofta väljer att tränga undan. Då idag tänker jag sörja min förlorade vän. Eller rättare sagt min förlorade ovän. För är man vänner gör man inte så här mot varandra. Min ovän har stjälpt mig mer än hjälpt mig. Så det kanske är både förlusten av vän och upptäckten av att vi numera är ovänner som gör att sorgen gör sig påmind.

Ros från Botaniska trädgården Visby