Det är något jag funderat på ett bra tag. Vad hände egentligen? Och varför har en del människor slutat att höra av sig..
Det har nu gått ett tag sedan jag berättade om hur jag har haft det under en tid. Det är också då jag berättar om mina ätstörningar och mitt sockerberoende. Och vissa människor försvann :(
Det är inte utan att jag faktiskt kan sakna dem och kommer att söka upp dem igen och se om det verkligen är så att de tagit avstånd eller bara fastnat i sitt "vanliga" liv.
Det finns också "vänner" som väljer att inte hälsa och inte fråga hur läget är. Jag kan bara undra varför? vad är det som gör att det blir så? Träffade jag rätt i deras liv också? Eller klarar de inte av att jag tagit tag i mitt liv? Det går inte alltid rakt fram och det kommer det troligen inte att göra heller men jag försöker i alla fall.
Jag har också fått en del nya vänner. Vänner som sitter i samma båt som jag och där vi kan hjälpas åt att ro åt rätt håll. Det är jag glad för =)
Det jag inte hade förväntat mig var att det skulle vara så många som lyssnade och läste. Så många som frågar vad och hur jag har gjort. Det är såå mycket bättre att fråga än att skapa sin egen version. Speciellt när den inte stämmer överens med den verkliga.
De vänner jag har som egentligen bara ryckte på axlarna och tyckte "Du duger som du är" det är som vännerna som är mina vänner =)
Jag ÄR inte mina ätstörningar och sockerberoende jag ÄR Kicki och jag HAR de här två sjukdomarna och får förhålla mig till det.
Funderingar på Farmor och Farfars trappa |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar