Vi har känt varandra länge så länge att jag inte längre minns när vi möttes första gången. Du har varit min bästa vän i många många år. Du har stöttat mig i vått och torrt, har jag varit ensam har du funnits där. Har jag varit ledsen är det du som torkat mina tårar. Har jag haft något att fira och glädjas åt så har du delat det med mig. Det har alltid varit du och jag.
Det tog många år innan jag förstod att det alltid var du som bestämmde. Det spelade ingen roll vad jag tyckte för du visste och vet alltid bäst. Du slog till hårdare och hårdare för varje gång som jag försökte bestämma något själv.
Du kom alltid tillbaka och hånade mig för att jag inte klarade mig utan dig. Jag kom alltid krypande tillbaka till dig och du tog chansen att trösta mig. Då visste du ju att jag skulle stanna kvar ett tag till. Du smög in i mitt liv igen och jag förstod aldrig vad du egentligen gjorde med mig.
Jag försökte gång på gång att hantera ditt humör och förklara att vi inte kan ses jämt. Jag försökte hitta andra saker som kunde berika min tillvaro. Men du blev svartsjuk och lyckades ta dig tillbaka och jag föll som en fura. Rak i ditt grepp igen...
Detta har vi hållet på med länge nu.
Jag vill därmed klargöra för dig att jag nu har sökt hjälp för att kunna hantera dig. Jag har andra vänner nu som hjälper mig att vända dig ryggen. Du har bara utnyttjat mig på ett sätt som faktiskt inte är okej. Det är inte vänskap och nu väljer jag därför att avsluta vår vänskap.
Jag vet att du aldrig kommer att lämna mig. Det måste JAG aceptera. Jag måste också aceptera att jag måste lära mig hantera dig. Du kan komma att dyka upp precis när som och jag måste vara beredd men inte rädd.
DU måste också acceptera att jag har lämnat dig. Jag vet att det kommer att bli svårt för oss båda och att det är jag som kommer att försöka mer än du.
Detta är skrivet en dag när sötsuget gjorde att jag satt framför datorn och grät men jag hade lovat mig själv att inte gå till affären.....